(Framåt är bakåt och bakåt är fel) Stopp! Stopp! Vänta, det är kallt ute. Staden har frusit i natt. Här, du kan låna mina vantar. Jag får ta nåt annat, vad som helst. Och kanske har du lust att stanna kvar en liten stund och ett litet tag, vi kan låtsas att vi två är ensammast i hela världen. Stopp! Vänta, det är halt ute. Vattnet har frusit och alla har kängor, du har högklackade mockasiner och så. Så varför ändå gå och inte stanna, varför då? Har du nån annan? Sitter han och väntar på att du ska komma hem? Och allt jag minns ett party från igår. Hon dansade, jag drack. Och jag var säkert artig: Får jag lov, säg ska vi gifta oss? Hon sa: Tack, visst kan jag följa med dig hem i natt. Men som du förstår: du måste lova att vi aldrig ses igen sen när jag går. Jag sa: Stopp! Va? Vänta nu, vadå? Jag som trodde vi två hade startat nånting som både du och jag har gått och saknat. Men kom! Vad spelar det för roll? Vi tar en taxi genom stan långt härifrån. Vill slippa drinkar, parasoll och fulla pojkar i kapsylprydd overall. Och morgonen därpå: Vänta, det är kallt ute, staden har frusit i natt. Här du kan låna mina vant eller varför inte stanna här trots allt? Nej, börja inte så, säger hon. Du lovade mig igår. Jag går nu. Och hon tar hissen ner, och det spelade ingen roll att jag sa stopp.