Jag vandrade helt själv en gång, på lövad lummig mark
Ur jorden hördes fäders sång, den ljöd ur sten och bark
Som en susning genom tiden, över himlarna hon red
En gyllenblond Valkyria, som en åskvigg slog hon ned
Hon var skön som en asynja, och rustad som för strid
Men varför kom hon till mig, nu i denna tid?
På frågan som jag ställde, gav hon inget svar
Men insikten hon skänkte, den finns för evigt kvar

Hon bjöd mig nu att sitta, bak på hennes häst
Och tog mig så till Valhall, där möttes jag som gäst

Oden kom emot mig, han tryckte hårt min hand
Med ens så fylldes bröstet, av kärlek till mitt land
Och inga ord behövdes, ty allting lyste klart
och det som höljts i dunkel, blev genast uppenbart
Plötsligt stod jag åter, i människornas värld
Full av kraft och insikt, redo för min färd
Att sprida Odens vilja, att göra mig till tolk
För den nya tidens lära; att väcka upp mitt folk

Skymningen har lagt sig, och timmen den är sen
Men folket det kan resa sig, och åter bliva rent