Som snöflingor i stormen far människorna förbi.
Dom virvlar liksom höstlöven inför sin sista strid.
Det regnar över storstaden, han fryser där han går.
En främling ibland främlingar, en vandring utan mål.
Neonskyltarna speglar sej i bilar och betong,
och skyltdockorna ler som om dom nynnar på en sång:
Kom närmare, kom närmare, här säljer vi kurage,
för en ringa slant kan du känna dej som kung fast du är page.
Och jag ser att du gråter, Marianne.

Nöjestemplen erbjuder sin lugnande musik
och gemenskapen man känner med en enarmad bandit.
Och frälsarn bakom bardisken han ler och fyller på
och låtsas som det regnar när nån brister ut i gråt.
Och jag ser att du gråter, Marianne.

Marianne, hundra mil från din älskade famn
i en treårig ensamhet.
Marianne, det kan slita det starkaste band,
men vad bryr sej väl makten om det.

Han irrar runt i natten så langt ifrån sin vän
längs gränder där man erbjuder Den Stora Kärleken:
För hundra kronor får man se hur människan avlar barn,
och för tio till så får man ta den tidning man vill ha.

Hans feberblanka ögon ser hur bingohajarna
får äta gamla kämpar inpå bara knotorna.
Och äldringarnas ögon speglar samma ensamhet
som den som är han skugga i hans tysta lägenhet.
Och jag ser att du gråter, Marianne.

Marianne, han fick fara dit arbete fanns
sen dom plundrat er del av vårt land.
Ändå känner han det som om felet var hans
att ni glider ifrån varann.

Han stannar till vid båtarna, han skälver som i kramp.
För en kort sekund så lockar vattnets oljemjuka famn.
Så knyter han sin bleka hand, och vreden väller fram.
Han viskar: Vi ska visa dom, vi lever ju, Marianne.
Och jag ser att du gråter, Marianne.