Det finns inget att göra i den här trista förorten,
det finns ingenting här för oss.
Nä ursäkta jag överdrev litegrann,
vi kan ju knarka, supa och slåss.
Så har det alltid varit här ute,
ingen jävel har brytt sej om oss.
Man ska va som en zombie, va nöjd med sin lott
å aldrig fråga om nåt.

Vi var trötta på tunnelbanan,
hade spel på monotonin.
Dom här döda sovstäderna
där folk inte rör en min.
Vi ville bara ha ett plejs för såna som oss.
Vi ville bara ha nånting för oss.
Vi var trötta på zombielivet
och att aldrig vänta på nåt,
att bara hänga runt och glo
sen plötsligt har dagen gått.
Vi ville bara ha ett plejs för såna som oss.
Vi ville bara ha nånting för oss.

Men det finns inget att göra...

Vi började med konserter,
det va band och det kom folk.
Vi tyckte det gick jävligt bra,
vi började få flyt.
Det tyckte inte den svenska byråkratin,
det tyckte inte vår stolta maskin.
Dom sa stopp, det här verkar vara
rena jävla anarkin.
Dessutom uppför ni er som
nåra jävla svin.
Det tyckte alltså den svenska byråkratin,
det tyckte alltså vår stolta maskin.

Men det finns ju diskotek förstås
och det finns massor av annan skit.
Där kan vi häcka bäst fan vi vill
men i huvet står det still.
Där kan vi gå som zombies
medan muzaken spyr floder av skit.
Där kan vi sluta tänka
så får dom som dom vill.
Därute kan vi viska
medan tunnelbanan går förbi.
Du han ser så blå ut i ansiktet.