Satt och lura på att skriva en rad
till en flicka som jag en gång höll av.
Det var länge sen nu, det var 70-tal.
Det var första gången som mitt hjärta gikk i kvav.
Jag slog upp hennes adress i en gammal skolkatalog,
hen hur det nu var så blev det liksom aldrig av.
Och jag tvivlar på att brevet skulle komma fram,
hon har väl både flyttat och bytt namn.

Det var fina år.
Nu tycker jag mest dom kommer och går.
Jag minns dom inte längre som igår.
Dom försvinner som en dimma in.
Snart finns kvar just ingenting.

Tänk att få sätta sig til dukat bord varje dag.
Aldrig göra någon nytta alls, bara gå och dra.
Ja, tänk ändå, brun manchester, täckjackor, brallor med svaj.
ketchup till allt. Det var en härlig tid.
Vi barn såg ut som om vi gick på heroin.

Tänk att få stamma fram en flickas namn på telefon.
Hennes mamma svarar, jag försöker men till slut så lägger jag på.
Ja, tänk att va en och femtio lång,
att sorgset hasa från telefonen till sitt rum.
Att va barn det var som att va rik
fast utan kvinnor och utan sprit.

Det var fina år.
Nu tycker jag mest dom kommer och går.
Jag minns dom inte längre som igår.
Dom försvinner som en dimma in.
Snart finns kvar just ingenting.